Den största rädslan en människa kan bära är kanske att förlora sitt barn och när den rädslan blir verklighet händer något inom en. Något går sönder, men något annat förändras också. Perspektivet på livet blir annorlunda.
Jag är inte rädd för döden längre. Inte för att jag vill lämna livet, utan för att döden inte längre känns lika okänd. En del av mitt hjärta finns redan på andra sidan, hos min son.
Sorgen finns där varje dag. Den går inte över, men den förändras med tiden. Den blir en del av mig, en del av den kärlek jag alltid kommer bära för honom. Kanske är det just kärleken som gör att rädslan försvinner. För kärleken mellan en förälder och ett barn försvinner aldrig. Den lever vidare, oavsett var vi befinner oss. Jag lever fortfarande här på jorden, men jag bär honom alltid med mig i mitt hjärta.